Vi kom hem i lördags. Eftermiddagsregnet mötte oss. Som tur var gjorde inte orkanen det. Orkanen som röjde rejält häromdagen och kastade omkring träd har tydligen dragit vidare.

Vrålregnet är över oss sen varje eftermiddag. Regnbågarna lyser och vår gräsmatta har aldrig någonsin varit så grön. Inte ens på våren.

Ja, jag är hemma fast ändå inte. Guppar fortfarande lite i det där klara, otroligt varma vattnet. Vill inte riktigt vara här. Allt känns mycket tyngre i Rom. Det beror inte bara på att jag är tyngre…eller kanske. Fast det var jag redan när jag åkte. Vågen skrek fem kilo för mycket. Shit! Var kom de ifrån? Jag känner dem. Låren slår liksom ihop. Ja ja ja, det är kanske ett i-landsproblem men jag är störd av det. Ett hälsoproblem är det ju helt säkert.

Här ska tränas, tänker jag och titta på motionscykeln och den tittar tillbaka. I morgon, blinkar jag mot den, då du! Letar ändå lite uppgifter för att möjligtvis flytta fram den där morgonen till en snar framtid. Tungt!

Tyngden ligger ju också mycket i att jag nu måste börja göra lite saker på allvar. Inte bara låtsas. Ta tag i saker som ligger där och bara kallar på mig. Sluta flyta runt.

Så här tänker jag ju varje höst. Inget nytt under solen alls.

Vad är det egentligen för fel i att flyta runt?