Jag är inne i en trist period. Tråkigheter staplar sig och hotar mig…känns det som.

I somras när jag var i Sverige, vilket jag förövrigt är igen, tänkte jag att jag saknade tuppen som alltid gol från min kompis gård så att jag hörde den hem till mig.

Ni vet en sån där grej från barndomen som bara ploppar upp.

I somras när vi var på Elba svor man och söner över tuppen hos grannen som började gala varje morgon klockan halv fem.

Jag ville krama honom. Tuppen och hans höna och deras fina kycklingar som spatserade fria på vägen ibland.

De kom liksom på beställning till mig. Som om de ville ge mig det jag saknade.

Tyvärr lyckades jag inte få en bild med hela familjen. Synd för de var så söta.

Mannen gav mig dessa trots att han inte alls vara så positivt inställd till dem.

De är sånt jag suger på nu när jag får veta att någon annan som jag bryr mig om kämpar med cancer igen.

Ja, jag behöver positiva saker som dessa. Inte grillade som familjen föreslog.