Annandag jul ger vi oss ut på ytterligare en promenad. Till Villa Borghese.

Förbi vattenklockan och mot Pincio för att se ner över Piazza del Popolo och skymta Peters kyrkan lite grann.

Vi suger in det vackraste av en park i centrala Rom som är jultom på folk och badar i sol.

Hemma igen hör vi hur det dundrar och svärs i stora tonåringens rum. Han städar sina lådor och byter lakan. Tydligen har han hittat ett annat sätt att göra sig av med både krav och sin ilska på en och samma gång. Han som skrek åt oss att vi borde leva mera istället igår…

På kvällen är vi konstigt nog alla samlade och har nästan ätit upp då mannen på något vis ”bara kollar” FB. Då får vi veta att min fasters spralligaste, äldsta hund gått bort. Strax därpå ringer min far. Chocken är enorm. Hon var bara 7 år gammal. Alltid glad och glupsk på livet. – Där ser du, säger mannen sen, inte tusan hjälper det att vara glad.

-Hundar lever för dagen, svarar vår äldste då.

Vi borde nog lära lite mera av dem tänker jag.

Ringer min faster. Stackarn hade varit hos veterinären med hunden för en månad sen då hon inte verkade ”vara sig själv”, men fick okej stämpeln på sig. Frisk och kry. På Juldagen var hon jättedålig och de tog henne till djurakuten; njursvikt. Inget att göra. Hon fick somna in. Min faster säger att det var lugnt och fint.

Jag kommer alltid att minnas henne med glädje. Hon som liksom aldrig slutade hälsa en välkommen förrän det, möjligen, kunde vankas lite mat.

Ja, det kan aldrig vara fel att vara glad, ha kul och njuta av livet. Vi vet ju inte när det är slut.

Han har ju rätt den där ungen. Vi måste leva mera. Njuta mera av de vackra stunderna.