Jag kanske helt enkelt får ge upp och låta allt ha sin tid. Så himla svårt bara. När det känns som om jag tar ett steg fram och tre tillbaka med mina pojkar hela tiden.

Kursen min son gick på är över och vi väntar på beviset som enligt honom ska komma via mail.

Så har jag bokat tid på en mekanikerskola som säger att de kan eventuellt ta in honom på andra året av tre till hösten. Han har själv sagt ja framför kvinnan som föreslog detta. Han säger ja när jag frågar om det går bra att jag bokar besöket som till igår. Tisdagen hämtar jag hem honom från avslutad kurs då börjar han knöla. Onsdagmorgon följer han med fast aningen motvilligt.

Jag kör fel, svänger inte av där han som håller koll på kartan säger att jag ska svänga av. Vi kör en extrarunda och svänger in på parkeringen tio minuter försenade även då vi varit framme i god tid. Vi går av bilen. Han ser att det är ett gäng killar som spelar fotboll på gården. Då vill han därifrån.

”Detta är en j…a skola!!! ryter han så det ekar trots att det vi är ute i tomma luften. ” Du sa kurs, men detta är en skitskola med idiotiska professorer som kommer att tala om för mig hur dum i huvudet jag är och att jag noll kan. ”

Ingenting jag säger eller bönar eller ber kan få honom att ändra sig. Vi åker där ifrån utan att ens ha gått genom dörren.

Jag är ledsen och arg. Skäller och understryker att med detta ensidiga förhållningssätt kommer han inte ens att ta körkort. Det heter ju KÖRSKOLA. Alltså utesluter han detta. Då börjar han slingra sig lite. Fast bara lite. Det hjälper inte att jag försöker förklara att de inte baserar sig på böcker här utan man använder händerna. Skruvar och grejar, något han kan. Men han vill inte bli nån skitmekaniker. Det är ett bajsjobb.

Fast ilskan har tag i mig ordentligt förstår jag ju honom också. Han är bränd av skolan. Ingen har lyckats lyfta honom mer än för en liten liten stund. Allt det han inte klarar av har fått växa istället. Denna tanke gör mig ännu ilsknare.

Vi kommer hem till en annan problemunge. Han sitter framför playstation. Det har han ju lovat att han ska. Trots att han inte brukar hålla det han lovar så får man ju säga att det är tryggt att han sitter där.

Jag lämnar hela skiten och skruvar upp min playlist för dance. Sen dansar jag mig svettig innan jag duschar av mig allt.

Ska jag få dem ur soffan måste jag först må bra. Inte sjunka ner bland kuddarna med dem. Måste dock medge att det känns frestande.