Jag är redan både ledsen och arg när jag slår igen ytterdörren för att gå ut med hunden istället för den som lovat göra det.

Vi går den vanliga vägen ner, där min hund alltid uträttar sina behov och sniffar sig full av alla möjliga dofter, för att sen bege oss mot parken.

Där möter vi våra hundkompisar och jag lägger inte ens märke till att en hund saknas när jag ilsket säger godmorgon.

Då får jag veta av setterägarinnan att vår vän Jacques  inte längre finns. Vi kramas och gråter tillsammans en stund. Jag ser i ögonvrån att mina andra två vänner också torkar tårar. Allt medan min hund försöker trösta A.

Man vänjer sig aldrig vid det här. Det är lika hemskt fast man vet att det är nära. Trots att han har haft stora svårigheter sista tiden känns det ändå fel. Han lämnar ett tomrum.

När A går bort mot en annan hanhundsägarinna, för att berätta, talar vi om det där med sorg över ett djur. Att det finns människor som gör sig lustiga över det. Som om det var en sorg mindre värd. Vi har förlorat en kompis. Hur förklarar man det för den som inte upplevt det?

Ja, jag har nästan…bara nästan…glömt varför jag var så arg. På avstånd hör jag hur den andre hanhunden skäller. Fast det låter som gråt. Jag lovar.

Vi kommer att sakna vår vän. Han som alltid var så glad att se oss.