Ja ni får stå ut med två inlägg idag. Ordentligt ledsen är jag då mina hanar diskuterar onödig (tyvärr inte helt överensstämmande med sanningen) ekonomi och en vän inte finns längre.

Orsaken till min ilska i morse var inte bara att jag sovit dåligt, att kvinnor lever medeltidsliv i Afghanistan, söner som lovar men inte håller eller att min hund inte mår bra (urinstenar igen). Nej, jag såg en video om att 35 elefantungar i Zimbabwe tagits från sina mödrar för att skickas till kinesiska cirkusar. Fy farao!

I november började jag skriva på ett inlägg som jag aldrig fick färdigt.

Här är det;

Jag har alltid tyckt mycket om elefanter. Stora veganer med ett enormt socialt nätverk och gigantiskt minne. Kvinnligt styrda.

Återigen ser jag en dokumentär om dem. En unge förlorar sin mor, trotsar lejonen som väntar på att få äta upp henne, och sörjer vid hennes sida. Rör henne med sin lilla snabel. På avstånd står hela flocken och väntar på ungen. Matriarken rör sig inte ur fläcken förrän ungen har tagit farväl av sin mor. De andra elefanterna väntar på hennes klartecken. Men även lejonen verkar vänta in ungen. Håller sig ifrån liket tills elefanterna ger sig av.

Det är både vackert och hjärtskärande på samma gång.

De här enorma djurens verkliga fiende är inte lejonen som väntar på att få äta upp elefanten.

De verkliga fienderna är människan som hänsynslöst, fortfarande, skjuter ihjäl elefanter för att ta deras betar. Fortfarande 2018 dödar man dessa djur som vi bara har att lära av. De är experter på socialt beteende. Att man inte överger någon i en flock någonsin. Att man kan stanna dagar och vänta ut en sorg trots törst och hunger.

De borde vi verkligen ta till oss istället för att utnyttja allt som går att utnyttja.