Det börjar med att jag vaknar med lite lite ont i mellangärdet och en aning illamående.

Sen förbannar jag mig själv över att jag inte tvingade ut Scott som jag tänkt i går kväll innan jag skulle gå och lägga mig medan jag torkar upp bajs i vardagsrummet och kiss i köket. Säga vad man vill om denna lilla Skutt men han är alltid på väg ut när han kissar inne. Det är bara det att jag har stängt nu för det blir tio grader kallt ute på natten.

Vi gick en osedvanligt lång morgontur och båda hundarna gjorde det de skulle. Bara lite panik vid soptunnorna som vanligt.

Hemma gör jag det jag ska och illamåendet verkar lägga sig. Kanske var det bara tarmarna som var lite känsliga. Kanske behöver jag inte tänka katastrof varje gång.

Sen gör jag min meditation och lite lite yogarörelser. Mest vila. Wish smågnäller, fast det gör han ofta (han vill något annat än yoga), ligger en stund på min matta men valpen kommer och tar över. Sen försvinner båda.

När jag är klar kommer Scott tillbaka. Gnäller. Jag får den där känslan igen. Panik. Är det jag som orsakar panik här hemma?

Plockar snabbt upp kuddar och matta och när jag vänder mig om börjar han hulka.

Det kommer bara magsaft. Såklart. Han har inte ätit något sen igår vid 18.30.

Två gånger försöker han kräkas. Jag torkar golv igen.

Medan jag gör iordning min frukost och sonen sin, han jobbar morgon idag, kommer tårarna. Alltings omöjlighet faller över mig igen.

Jag kommer aldrig någonsin till havet.

Jag kommer att dö här med hundar som inte vill gå någonstans som inte är den här trädgården. Trädgården som är blöt på vintern och torr på sommaren. Det orkar man inte ens skriva ett Trädgårdsfredag om.

Jag kan ingenting.

Jag duger inte ens till att ta hand om två hundar.

Jag har tagit mig vatten över huvudet.

Jag kommer inte heller till Sverige till jul.

Sonen raljerar först (det verkar vara en manlig grej det där) sen tröstar han.

Han påminner mig om att jag inte sitter mitt ute på öppet hav utan vatten och bröd.

Han träffar folk på jobbet som måste resa in från havet för att jobba varje dag, långa resor, bara för att kunna köpa sig något att äta. Inga resor. Inget sparande. De bor nära ett hav de typ aldrig ser.

Han har rätt. Det vet jag ju. Att detta är nu. Idag är en dålig dag. Ingen bra dag för att åka någonstans. Men jag har det egentligen bra. Jag kan köra en annan dag. En bra dag.

Föreslår hundarna lite frukost. Wish äter sin. Scott bara nosar på sin. Sen råkar jag slå till bordskanten med Scotts skål, när jag ska sätta upp den för att Wish inte ska få tag i den, så det sprutar torrfoder över hela golvet. Wish käkar lite valpmat också.

Därefter tycker gamle mannen att vi ska gå ut och träna (läs; äta godisar). Det har blivit lite av en morgonrutin. Vi kör lite backning för benmuskulaturen. Bara Wish får godis så går han med på allt. Ja det är hälsosamt godis. Väljer mina krig.

Jag drar på mig jackan. Vi går ut och Scott kommer som en missil och vill vara med. Han får en godis. Han spottar ut den.

Han äter gräs. Vill vara med men spottar alla godisar som hamnar i hans väg.

Ingenting är bra idag.

Det går inte att köra till havet såhär. Inser det med en stor suck.

Borde städa nu när planerna är ändrade.

Fast egentligen är det nog mera såhär jag borde ta det:

Det gör ju de.