Lite låg. Träffar en hund i parken som min hund tycker väldigt mycket om. En sextonårig irish setter. Han är mycket dålig. Har ständig diarre och bakbenen vill inte riktigt längre. Hans matte berättar att hon matar honom nu och att hon tänker att det kanske inte är riktigt rätt. Om en hund väljer att inte äta så är det ju för att han inte vill mera. Fast hans ögon är så fulla av glädje.

Medan vi pratar gnuggar hundarna sina nosar mot varandra. Settern söker mina smekningar och min hund är inte ett dugg avundsjuk. Jag får klappa Jacques, som han heter, länge och väl. Vi människor är båda rörda. Jag går hem lite ledsnare och lite lägre än innan. Det är nog tyvärr inte långt kvar i vår väns liv. Jag är ju glad att träffa honom igen och att han är glad att träffa oss, det märker vi ju. Men ändå känns det tungt.

Det är i såna här stunder jag bara måste suga åt mig de små glädjeämnena.

Som att minstingen kommer hem glad från skolan och frågar när jag ska jobba nästa gång. Då blir jag först lite misstänksam och tror att han tänker bjuda in hela kvarteret så fort jag pyser iväg. Istället vill han veta om jag skulle kunna köpa en påse kanelbullar till honom på Svenska kyrkan. Sen undrar han om vi inte kan baka lussekatter. Det gör vi så klart. Man måste passa på när en människa i värsta tonårskristiden vill göra något med sin mamma. Det gör mig bubblande glad. Han till och med undviker att stoppa russin i några bullar då han vet att storebror avskyr sådana. Ikväll får vi se om bullarna är goda.

Men visst ser de goda ut.

Lika glad blev jag efter en helg full av jobb och sång då jag kom hem, helt slut, till en julbonad lägenhet och en nyinköpt julstjärna.

Min man hade bara ”råkat” få den med sig hem då  han handlade annat egentligen.

Bra där.

Det är verkligen de små detaljerna som gör en glad.