Åker tidigt på morgonen för att jag måste hinna hämta ut ett ultraljudsresultat innan det är onkologbesöksdags igen.

Får en snabb skjuts av mannen till tunnelbanan. Den segar sig fram. Står still på nästan varje station i minst tio minuter. Folk blir irriterade. Några går av. Fast de flesta trycker på för att få komma in. Det är fullt med människor överallt. Tror att jag missat någon strejk, men så är inte fallet.

När jag äntligen kommer fram är bussen inte där. Får vänta igen. Suck! Är detta tecken på att allt är åt skogen eller? Nej, det är en vanlig onsdag morgon i vilda staden Rom. Punkt slut.

Så småningom kommer den och jag har en halvtimme på mig att fiska fram provresultatet. Går som vanligt fel. Blir rätthänvisad och får mitt ultraljud. När jag kliver in i onkologmottagningsrummet är det fem minuter kvar.

Jisses, man kan aldrig beräkna tid i denna stad! Jag gick hemifrån mer än två timmar innan.

Sen går det ursnabbt. Hinner knappt sätta mig i väntrummet förrän jag blir inkallad. Antagligen för att jag ska lära mig att inte tänka elaka saker. På min lapp står det ett läkarnamn som liknar min gamla onkologs efternamn. Fast med bara ett l. Det ÄR min pensionerade onkolog som vickar idag. Han blir lika förvånad som jag. Förstår inte alls extrautredningen. Efter att ha gått igenom alla mina toppen-provsvar och undersökt mig på vanligt vis skriver han ut recept på prover jag ska ha med mig om ett år på återbesöket. Jag har tre år till på mina tio som jag måste bli kollad då jag hade en elak lymfkörtel. Inget att be för. Bara att göra. Innan året gått vill han dock helst inte att jag kommer tillbaka om jag inte är oroad för något själv.

Ja och så önskar han mig God Jul och all lycka i världen.

Gissa om jag känner mig tacksam när jag går ut i dett kalla solskenet igen.

Änglarna är med mig. Helt säkert.