Ohälsa.

Galna dagar blandas med små kulturella- och naturupplevelse -smitningar.

Fredagen börjar illa. Ett telefonsamtal från min sons skola kastar mig ner i avgrunden. Han finns inte att hitta på skolan. Dit kom han. Hos vicerektorn var han och sen försvann han. Jag dör igen.

Hittar honom hos en kompis. Han tjatar om komplotten. En lärare bad honom dra och aldrig komma tillbaka mera. Vicerektorn sa något om att ta honom därifrån, att det finns tid till den femtonde mars…De vill bli av med honom.

Lördagen exploderar vid lunch. Ett bråk jag inte vet hur det kommit till slutar med att stora sonen ilsket går därifrån. Vägrar ta emot både kramar och cigaretter.

Jag går på teater med bästa hundvännen och vi ser MOMIX, njuter och har kul. Älskar rörelse även om jag är en klump. Vi delar denna känsla och stortrivs med att gå ut tillsammans. Det lovar vi varandra heligt att fortsätta med.

På kvällen är alla hemma. Vi gör ett försök att planera en gemensam tv-kväll. Ett sorts lugn.

Söndagen dör efter lunch. Fast den återföds också för att jag tillåter mannen att reda ut. Jag tar hunden och går. Upp kommer saker min minsting aldrig sagt. Såren från året då jag var sjuk sitter djupt. En blandning av sorg och oförstående.

Måndagen åker jag först till en privatskola där mottagningen är platt. Mannen som tar emot är taggig och i det närmaste ger han mig bara tråkig känsla.

Jag fortsätter min resa då jag på morgonen dragit hästens kort. Med styrka och nerböjt, envist huvud drar jag vidare mot en annan skola. Kvinnan som tar emot är mycket upptagen men leende och ryggar inte tillbaka när jag säger att min son är dyslektiker som vägrar hjälp. Då ler hon ännu mera och säger att ; – ”han vill inte vara annorlunda”. Helt självklart så där. Sen får jag en tid till nästa vecka för mig och min son.

Kanske att vi hittar en plats som passar, med den soliga kvinnans hjälp.

Jag hoppas det i alla fall.

Sen läser jag ett FB inlägg hos en vän som jag tror är den mest stabila människa jag någonsin känt. Hon gick in i väggen vid 16, skriver hon.

Lite tröstar det mig. Precis som hunden tröstar mina ledsna söner.

Tänker att vi absolut måste pratar mera om att inte må bra psykiskt. Absolut.

20190304_0739308251549701363269843.jpg20190304_0739352915379914830791679.jpg

3 reaktioner på ”Ohälsa.

  1. enaningomyoga

    Ja är det något vi måste prata om så är det just det. Våra barn och deras respektive har alla blivit utmattade och sjukskrivna! Så unga och även om de är på banan igen så är det galet, tempot kring det mesta är uppdrivet och hetsigt som jag ser det. Varm kram

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till minkreativitetsblog Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s