Någonstans i min flummiga mysdress/tavadsomliggernärmast- idyll finns den där festliga ”tjejen” som njuter av att lägga på lite läppstift och piffa till lockarna för att gå ut.

Känslan när jag var liten och mor gjorde sig i ordning för att gå ut med far på någon fest, och jag stod redo för att flytta ner en kväll hos farmor, infinner sig. Den som värmer ända ner i magen. Mor mår bra. Alltså gör jag det.

Vi ska bara var borta, bästa hundkompisen och jag, i några fjuttiga timmar en lördagseftermiddag. Eftermiddag för att hennes mamma, som hon lever med, inte fixar mer än så.

Mannen, som inte heller gillar precis att bli ensam, skjutsar oss. Han vet också att vi mår bra av detta. Alla mår bra av detta.

Vi glömmer bort jobbsökande/tonårsbråk och annat som kokar hemma hos oss och bara njuter av dans och musik i över två timmar.

Vi skrattar och skämtar i den alldeles för dyra taxin hem och lovar varandra att det varken är första eller sista gången…första var denna.

Sen ser jag att hon satt en glad bild av sig själv på FB.

Då måste jag bara sätta dit en av mig;