Vi ger oss av en timme innan musikalen ska börja för det regnar (Rom blir helt galet när det kommer vatten uppifrån) och min hundpromenadskompis ska hinna hämta ut biljetterna. Men främst av allt för att vi ska hitta vägen dit och parkering. Naturligtvis går allt som smort och vi framme 25 minuter innan. Smort och smort…mitt lilla väskparaply sätter livet till, nåja det har varit dåligt ett tag. Vila i frid!

Vi har inte så stora förväntningar på denna show jag upptäckte fanns bara för någon vecka sen. Vi får tji.

Min vän viskar att min mor är med oss. Helt säkert viskar jag tillbaka, innan föreställningen kör igång. Mor som aldrig kom iväg på någon konsert. Som knappt gick på bio.

Det är Elvis Presleys liv berättat med sång av två Elvisimitatörer. En ung och en lite äldre. De är båda bra men den äldre är superb. Hela andra akten är praktiskt taget sista konserten The King gjorde innan han dog. Min vän som är Elvisgroupie sedan tonåren sjunger med för full hals och hennes Elvisring glimmar för fullt.

Det är en härlig och medryckande underhållning och vi går därifrån med stora leende på läpparna.

Nu fortsätter föreställningen till Milano och, säger Joe Ontario (den äldre Elvisen), till Budapest.

Man kan vara Elvis fan eller inte, det är något fantastiskt med denna musik.

Vi tittar på varandra och säger; nästa stopp Graceland. Ha ha ha! Ja, varför inte?!