Vissa stunder känns det som att jag ska gå sönder.

Som om hela min uppenbarelse är av sköraste laget.

Liksom de där tulpanerna jag köpte av gatuförsäljaren.

De som dör innan de öppnas.

Troligtvis var de frusna. Ofta är det så. Man fryser ner blommor för att stanna av utvecklingen och så utvecklas de aldrig.

Bara det att jag är fullt utvecklad.

Invecklad med.

Fast jag är inte så delikat.

Andra här hemma är det desto mera.

Detta gör att det blir krig. Inbördes hemmakrig.

Jag tar min tallrik och äter färdigt lunchen i trädgården när svordomar/rytande/hädande blossar upp i mitt hem.

Putsar mitt glas. Tänker att jag är utanför.

Sen går jag in igen. Säger det som kommer från hjärtat. Sårar säkert. Men orsakar inga sprickor. Bara drag som sprider sig och når deras hjärtan.

I alla fall hoppas jag det.