Det är när vi glömmer bort att se det roliga i det jobbiga som allt går åt skogen. När man inte kan skratta blir allt bajskorv.

Sticker inte under stol med att jag kan bli galen på min trottoarsniffare som ideligen måste gå tillbaka igen och kolla upp en bra doft.  Bara är tvungen att lyfta tass tre miljoner gånger varje ”promenad” eller morra järnet på ”inkränktande hannar” (några få klarar sig).

Därför är det ju bra att jag kan skratta högt när skitjycken gömmer sig under bordet när jag, efter att ha klippt gräsmattan, försöker medicinera hans onda tass. Han har ett sår under som han förmodligen själv orsakat när han var på hundpensionen.

Han ligger där och tittar på mig under lugg. Har visst känt doften av de två godisarna jag har bredvid mig, men även medicinsprutflaskan har han pendlat in med sin supernos. Jag bara orkar inte ta tag i detta just nu, men måste…

Mannen kommer till undsättning. Själv är jag helt slut och skulle bara vilja krypa på alla fyra in mot badrummet och ner i karet. När hunden är utdragen från gömstället, morrande och allmänt sur, tvättar jag snabbt tassen och sprutar in medicinen sen får han en godis och blir frisläppt.

Han är dock fortfarande sur och ger mig en låååång blick när han rundar mig där jag sitter kvar och snor snabbt som blixten åt sig godisen jag glömt bredvid mig. Där får jag en blick till; ha, trodde du verkligen att du skulle slippa ge mig den va?!?

Jag skrattar högt. Han är trots allt rolig den där typen.

Bra för det var den dagens roliga.