det som de är.

Mina älskade ungar.

När man går där och fastnar i klagandet är det helt fantastiskt att man får ett kuvert stucket i sin hand av en vän. Vännen som jobbar på ambassaden har sorterat ut i arkivet och hittat mina söners passansökningar.

Det är ju inte så att jag vill ha tillbaka den tiden…eller jo lite…men den där känslan. Fylld av enorm kärlek. Den vill jag behålla även när vi skriker järnet på varandra.

Ja, det är verkligen en perfekt timing. Går omkring och småler hela kvällen.

Jag får också höra, av en utav mina elever, att samma hemska stödlärare som fanns i min äldste sons klass de första åren har fått härja fritt i denna elevs klass i fem år. Den elakaste människa jag träffat på. Som aldrig någonsin borde ha fått jobba med barn bara får fortsätta och fortsätta.

Då tänker jag att allt som hänt min son inte bara är vårt eller hans fel. Han har mött oförstående obehagliga människor gång på gång också.

Min yngste son har också varit ute för lärare som ”skakat” om honom, och då menar jag skakat om på det fysiska viset.

Prövningar kallas det. Och det sägs att man blir starkare av det. Men varför ska barn och ungdomar prövas hela tiden? Varför ska en mamma behöva bli sjuk av att möta dessa monster som har rätten på sin sida? Som är skyddade av en mur av lagar. Rektorer som ramlar ner från trädet och aaaaldrig har hört talas om något om denne lärare trots massor av anmärkningar.

Nu vill hemska facist partiet sätta in kameror på skolor och dagis. Kanske det ändå det bästa de kommer med säger en annan vän.

Det kommer aldrig att gå igenom p g a privacy-lagen.

Fast kanske vore det inte så fel.