Ja det börjar rentav bli en vana.

Vi är två som talar för våra fina chefer som tvingas ge sig av trots att de blivit lovade tre år till med oss. Bajsbyråkratin har talat.

Jag vecklar ut mitt papper först. Som om jag aldrig gjort något annat. Mitt tal är på rim. Det är den andre talarens också. Utan att vi pratat ihop oss eller ens stämt av. Mina armar skakar sen som efter en timme i gymmet…inte för att jag brukar gå på gym, men i alla fall… Jag antar att rimmet, som näste talar säger, räddar oss från att gråta. Det sätter sig helt enkelt i mina armar istället. För ledsen det är jag.

Talen blir uppskattade och en vän säger sen att mitt var ett riktigt ”Pippi Långstrump-” tal. Högsta betyg!

Funderar på att kanske detta är min grej. Åka runt och hålla föredrag. Som jag ser så många göra i Sverige. Coacha runt med alla mina kunskaper.

”Det kommer ju att gå snabbt”, som Bagheera sa till Baloo när björnen skulle lära Mowgli allt han kunde.

Nåja, jag kanske ska nöja mig med att roa vänner. Ibland.

Vi får väl se.

Vet ni, jag börjar få blodad tand ju!