Att denne lille runde, goe bebisen med världens starkaste röst och lugnaste sätt skulle skjuta i väg och fylla 15.

Han är numera lång och mager men rösten sitter i.

Brukar säga att han borde bli operasångare. Ha ha ha! Han har andra ideer han.

I går gick pastahalsbandet, han gjorde på förskolan för åtminstone 10 år sedan, sönder.

Det har hängt bland mina minnessaker, på väggen, där sådana saker hamnar. Men igår rasade det alltså i golvet.

Som för att påminna mig om att jag ska sluta haka fast i den där bebisen han var. Se den orolige, ibland påfrestande men samtidigt så klarsynte unge nästan man han är nu.

Jag gör så. Fast totar ändå ihop hans favvotårta från alltid; kladdkaka med vispad grädde och jordgubbar. Låter honom få bestämma när han vill att farfar ska komma.

Fast bilderna på bebisen får finnas kvar. Jag får ju inte publicera bilder på hans stora jag.

Och pastahalsbandet får slinka ner i en samlarburk.

😉