I söndags gick vi i skogen…eller parken egentligen. Min favoritpark, som ser ut som en skog. Nässlor höga som en människa.

Innan vi kom dit snurrade vi runt varandra som galna satelliter. Förslag på vad vi skulle göra lades fram och skrotades i rasande fart. Värmen är alldeles för hög. Både den utvändiga och den invändiga. Man kan inte ens välja klart.

Till slut kom vi i väg till Villa Ada. Sent. Klockan var halv nio på morgonen och det var försent. Hunden blev som vanligt helt överväldigad av alla nya dofter. Det var även evigheter sen vi var där. Dessutom nockade värmen honom.

Maken som ville promenera snabbt försvann i horisonten. Vi stannade upp och tog lite vatten, vovven och jag. Sniffade lite på andra hundar (bara hunden). Väjde för alldeles för många cyklister och löpare.

Min mobil ringde när hunden lagt sig ner en stund efter att ha sörplat i sig lite vatten.

”Var är ni?”

”Var är du?”

Det står oss helt klart att den där solitära cykelturen som fanns bland förslagen inte alls var fel tänkt.

Men vi klarade oss ur detta med. Med trädens hjälp.