Jag skrollar slött på min mobil medan jag börjar äta. Ja ja ja, jag vet att jag inte borde göra det. Det är inte alls bra för mig. Samtidigt är det tur att jag gör det. Råkar se att det är Stina Wollters tur att hålla i sommarprogrammet. Klockan 13….min mobilklocka visar 13. 01. Shit! Här laddar allting urkasst på grund av minstingens galna nerladdningar till de evinnerliga spel han håller på med. Till slut får jag igång eländet och lurarna på. Då har jag missat typ tre minuter. Gör inte så mycket för man kan lyssna om. Fast jag vill höra nu!!!

Jag gör det också. Tårarna rinner i tallriken när minstingen minns att han också är hungrig och kommer förbi. Oroligt frågar han hur det är fatt. Jag hulkar fram att det är ett underbart program jag lyssnar på. Han bara skakar på huvudet. Knasmorsa. Han får en puss av mig.

Jag fortsätter att lyssna, bär med mig paddan till sovrummet. Ut och plockar in tvätten. Sen tillbaka i köket igen. Måste ha lite kaffe.

Stora sonen är där och fixar sin lunch. ” Ah, mamma…alltid så jäkla deprimerad!!!”.

Nej, nej och nej! Jag är inte ledsen.( Stora pojken får också en puss.) Jo, hon väcker sorgen i mig om min syster. När hon talar om hur hon inte orkade lyssna mera. Men där finns även en ljusglimt. Den som säger att något mera existerar. Att allt kan bli fint ändå. Att man kan göra om på andra sätt. Att vi människor betyder så mycket för varandra. Om vi vågar se. Om vi vågar lyssna. Och så det där med barn. Hur fantastiskt kloka de är. Hur de lär oss saker. Gör oss bättre.

Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva detta. Känner att jag blir rörig.

Om ni inte redan gjort det…lyssna här!

Själv hoppas jag på att få krama om den där fantastiska människan som Stina Wollter är en vacker dag. Hon gör verkligen skillnad.