Varje gång jag måste klippa runt lite bland mina rosor tänker jag att jag egentligen inte alls gillar dessa svåra, men vackra blommor. Taggarna fastnar överallt. Det liksom hugger tag i mig.
När en kilar in sig i min hals tycker jag att måttet är rågat och vill jämna hela växten med marken. Men så ser jag två saker;
- Så vackra mönster även de vissna blommorna lämnar där de faller på marken.
2. Mördarrosen har en fin gul blomma kvar.
Den får hjälpa till att pryda mitt skrivhörn.
Så jag lägger ner mina krigiska tankar och låter mig rispas lite till.
När jag hämtar räfsan, för att ta bort allt från min massaker på vissnade blommor och grenar, faller blicken i kuvösen min make byggt för att hjälpa löjtnantshjärtat att ta sig upp utan att sköldpaddorna ingriper igen. Den är på väg igen!!!!
Då bli jag så glad att jag klipper lite blommor från oleandern också.
Pranayama i Rom 