(Vi kom till Elba i lördags, och jag har försökt skriva detta inlägg sedan dess. Skitkass uppkoppling och livet emellan…vi får se vart detta barkar hän!)

Ofta verkar det ju som om man gör allt likadant dag ut och dag in.

Det kan se ut som om man gör likadant varje semester då man åker till samma ställe sedan 13 år tillbaka, i detta fallet Elba. Men se, det är då rakt inte så banalt! Vi ska åka, alldeles som vanligt, bilfärja mellan Piombino och Portoferraio. Vi har packat  allt vi ska ha för två veckor. Vi sitter i bilen efter att ha hämtat upp äldsta sonens tjej som har sju minuters försening till makens förfäran. Jag försöker som vanligt hyssja ner den oron och leda över till andra saker. Efter en kvart sådär upptäcker jag att jag glömt hundens grejer. Den lilla ryggsäcken med hopvikbar vattenskål, magpiller, godisar, tuggisar,borste och våtservetter hänger kvar i hallen där hemma. Maken muttrar att han minsann inte tänker vända om och att det var då själva den att jag inte kan komma ihåg det enda jag hade att tänka på (what?) samt att han nästa gång ska lägga till detta på sin långa långa lista. I tjugo minuter circa hatar jag hans eviga listor. Därefter kommer nästa dusch; mannen har glömt färjebiljetterna hemma. Is i bilen. Man MÅSTE ha dem utskrivna. Snabbt kommer jag på att han har mailet kvar. JA! Vi påbörjar en diskussion om var vi kan trycka ut eländet. Enas om att hotellet där vi brukar hålla kaffe/kissepaus blir bra.

Det funkar. Tills vi äntligen kommer fram till hamnen. Där säger vakten att de var biljetterna som mannen tvingats annullera då de inte applicerat rabatten han hade rätt till. Där är dock turen med oss, vi har fyrtio minuter på oss att trycka upp rätt biljetter som maken struttar iväg och gör på hamnkontoret.

Ja det är med en djup suck jag konstaterar, där jag äntligen sitter på färjan, att ingenting någonsin är detsamma. Detta har aldrig hänt innan på de tolv tidigare åren. Inte heller har vi rest med tre tonåringar förr, varav en tjej (till min glädje!). Vi ska inte heller bo i våra vänners hus utan i det bredvid. Önskar av hela mitt hjärta att det ska bli bra ändå. Och att vi liksom har lagt ut alla de där felkorten nu så att det kan vända.