Jag och poolen

Min hund har badat sen vi kom hit. Varje dag, nästan, har vi gått ner till havet för att vara på den ”fria” stranden intill hotellets strandbit. För att där finns träd som ger svalka. För att det är relativt lite människor där. Min hund går ner i vattnet meddetsamma vi kommer dit, simmar sina två rundor. Sen vill han gå hem. Det enda jag kan tänka mig stör är när jag envisas med att stanna en stund och han skäller på mig för att han tycker att jag är dryg.

På hotellets strand i år finns det en ”ny” badvakt…eller bättre begagnad…eller inte heller bättre men bara begagnad. Han är troligtvis i min ålder om inte äldre. Alltså begagnad. Denne badvakt har bara glott på oss där han sitter, inte längre på stranden där den unge badvakten alltid satt,  men uppe vid vägen som leder vidare längs kusten. Bara glott. Aldrig hälsat.

Igår morse efter två dagars vägran lockar jag hunden med mig, med hjälp av godis, i tron om att vi ska fortsätta till nästa strand. Han tvärbromsar vid samma gamla vanliga strandplätt och det går inte att rubba honom. Inte heller vill han ner i vattnet. Tvärstopp. Medan jag står där med honom i koppel och mina fötter i vattnet närmar sig badvakten. I vattnet finns det bara ett par, som talar engelska och italienska om vartannat, och deras lilla barn. Jag såg dem förra gången vi badade också. Men där står jag alltså med en bortåtdragande hund, som om han kunde hade skrikit; – Aldrig i livet!!! och då kommer baywatch-outleten fram och hälsar. Jag hälsar artigt tillbaka i tron om att han ska säga något berömmande om min vackra hund. Så jäkla dum är jag. Tror människor om gott.

Han vill bara upplysa mig om att det är förbjudet för hundar att bada mellan 8 på morgonen och 20 på kvällen. Kommunens ordinans. – Jaha, säger jag, det har de aldrig sagt något om under alla de år vi varit klienter på hotellet.

Då blir han direkt otrevlig och menar att det är mitt fel om jag inte tagit reda på det. Vad jag än säger påpekar han att jag inte har rätt att bråka. Jag känner inte att jag bråkar men tårarna börjar brinna bakom ögonlocken så jag packar ihop mina grejer och går därifrån och hemåt till hundens stora glädje. Bakom mig hör jag hur badvakten berättar för paret i vattnet. Jag hör inte vad de säger men det flyger genom min skalle att de kanske klagat…nu kan liksom allt vara sant. Även ett oskyldigt par med ett litet barn kan vara hundhatarspioner. Suck!

Hemma googlar minstingen senare på reglerna för hundar vid havet och det visar sig vara rätt. Fast badgubbvakten har ingen rätt att skicka bort mig. Det har bara polisen.

Jag tänker att det är en bajsig värld vi lever i där hundar och människor som mår dåligt elle inte har någonstans att ta vägen, inte längre bör finnas. Åtminstone ska de inte synas. Människor sätter gränser för allt. De som betalar är de svagare. Var är problemet med en badande hund? Förstår inte.

Lämnar hunden hemma och drar ner till poolen istället. Där är det tomt. Kanske mest beroende på det molniga vädret. Jag simmar ett antal längder. Njuter av att vara själv och tänker badvakter ur denna värld…eller åtminstone ur min värld.

Hunden då? Jo han ligger nöjd hemma under fåtöljen där tonåringarna vaknar i egen takt. En efter en .

Inte så fel att bara bada pool heller.

20190812_1054537329183317263853091.jpg20190812_1056148778459852538637488.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s