Sitter jag och väntar i baren på båtfärjan från Piombino till Elba igen. Utan att ta något väldigt starkt i baren för att dränka ångesten dessutom…Med gråten i halsen och en långsamt övergående maginfluensa snor jag till mig en mjuk soffa och dukar upp min bok.Jag ska försöka hålla mig vaken och ber en stilla bön om att Coca colan, som jag egentligen avskyr, ska funka även mot kramper i magen.Jag är alltså på väg tillbaka i hopp om att få de två sista dagarna i lugn och ro.Överlämnandet av tonåringen gick smärtfritt. Fast jag är ledsen ändå. Det har varit två veckors dragkamp. Vi är alla känslomässigt slut.Därför sitter jag på den dundrande sista färjan för dagen.Slut i ruta.