Hur himla svårt kan det vara? Både att vara nöjd med det man gjort och tro att man verkligen kan?

Jag gick ut som färdig förskollärare 1990 och jag vet att jag redan hade bra grunder att börja på.

Ändå sänker jag mig själv hela tiden. Tycker att andra är sååå mycket bättre. Jag lilla jag, en fjärt i världsrymden.

En rysligt bra fjärt förstås. Nja, hon säger kanske inte så den där trevliga kvinnan som jag ska jobba för tre gånger i veckan fr o m i morgon. Hon använder ord som duktig och medryckande.

Jag kan! Så är det bara. Förresten har jag kul också. Trivs med det här små sötnosarna.

Hemma kommer jag på fler idee’r om vad jag ska göra med dem. Alltså vad jag ska involvera dem i. Barnsånger på engelska poppar upp hela tiden och flanofigurer vill bli gjorda.

Tänk att jag var så orolig…tänk att jag trodde att hela världen går under om jag inte håller i alla bollarna i luften hemma, hela morgonen…Eller jo, en boll faller. Får inte iväg minstingen till terapin. Som för att understryka min rymning från hemmet tvärvägrar han, trots att jag erbjuder skjuts innan jag ska vara på plats.

Jo, jag vet, man kan inte få allt. Inte på en gång. Hunden blir ju också glad för jag hinner gå ett varv med honom innan jag går hemifrån. Och terapisterna försäkrar att en vägran inte är ett problem. Att inte ge upp, får helt enkelt bli grejen.

Alright!

Hemma väntar den här killen. Han blir alltid lika glad när jag kommer hem. Han tycker ju också att jag rymmer. Ändå surar han aldrig.