på internationella kvinnodagen.

Bara ställer mig där och gör det. Det fungerar som meditation och framtidshopp. Åtminstone en stund.

Jag stoppar små bebisar i små kokoskrukor.

Fåglarna sjunger och lugnet lägger sig över mig bara jag får ner händerna i jorden.

Tankar om livet som fortsätter när allt känns nattsvart.

Livet som aldrig ger upp.

För mig är hela den här storyn om viruset en personlig tragedi. Jag vet att vi inte dör av att vara hemma och ta hand om oss själva, tvärtom, men allt det jag jobbat för det senaste året faller hårt till marken. I tusen bitar.

Ringer terapin. De har öppet. Bara man respekterar distansen på en meter så får man vara där.

Sen får jag inte ungskiten ur sängen. Vi skriker igen. Så klart! Han fattar inte att skolan kan stänga men terapin är öppen. Tar det som en personlig kränkning.

Sen ska jag ringa hans terapist. Sen ska jag ta tag i allt igen. Först ska jag bara skrika och gråta färdigt.

Går ut för att se till mina bebisar och bestämmer mig för att städa runt lite där ute också.

Sen tar jag telefonen. Kanske.