Kråktankar

Ena dagen står jag högt uppe på ett berg och fyller vingarna med luft. Tittar ner på alla andra och tänker att nu så, nu flyger jag högre än alla er andra.

Andra dagen går jag däruppe på gröna kullen, som borgmästaren ännu inte stängt av någon konstig anledning, innan alla andra utkastade från vår park samlas i stora coronaflockar…fast med masker på…med sina hundar. Jag går runt med lösspringande hund och hängande axlar. Orkar inte ens flaxa lite lite.

Hela tiden surrar det in meddelanden om att vi absolut inte får vistas på grönområdena. Grönt är farligt, det var väl det jag visste!

Det anses vara det som gör att vi klumpar ihop oss.

Inte det faktum att vi står i enorma köer efter att de dragit ner öppettiderna. Inte det faktum att vi lever ovanpå varandra.

Detta gör mig enormt ledsen.

Hela tiden kommer det kråkor och sätter sig nära mig när jag är ute på en av mina rymningar. De sitter en stund och tittar på mig. Varje gång försöker jag hitta kameran på min mobil. Hur tusan jag aldrig hittar den förrän kråkan tar sats och drar fattar jag inte. Hur svårt kan det vara?

Så lyckas jag fånga en som är på väg bort. Det gör mig lite gladare.

Solöga säger att jag borde lära mig något nytt. Kanske är det så, för att överleva detta.

wp-15847847896112574197072351964759.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s