Min son tar några bilder med sin nya mobil, till mig, på rosorna.

Jag hakar mig fast i dem på alla sätt och vis. Skönheten, doften, färgen, mängden och så taggarna.

Helt tagen!

Får mer arbetsuppgifter men känner mig helt tom. Slut. Orkar inte ens upp på träningscykeln.

Fast jag går en lång, stulen tur, med hunden. Det gör jag.

Konstaterar att massor av människor är ute på stulna turer. Äldre människor. Vissa med sina ”badanti”….kollar översättningen = vårdgivare. Finns det ens i Sverige…kanske hemtjänsten…fast här bor de tillsammans med den äldre personen…finns det nåt liknande i Sverige? Hmmm…

Det är en konstig värld vi lever i. Vi har delat upp oss i åldrar och sen bunkat ihop oss i enorma, fula, hus med hissar och mängder av grannar vi knappt ser.

Klart att ett virus hittar massor att gotta på här. Klart att vi är utsatta.

Min längtan till landet tar i, igen. Tycker inte alls om att shoppa eller springa runt i affärer överhuvudtaget. Jag får hjärnstopp när jag ska till mataffären. Som igår då sockret tagit slut och tonåringen inte ville stå i kö. Då får mamma rycka in i hopp om att hon ska hinna till nästa zoom-möte.

Köa för att köpa socker…som efter kriget. Folk som klagar i kön på folk som är ute i onödan och inte bär munskydd eller handskar. Illamåendet stiger.

Jag har inga handskar. I affären är de slut. Skjut mig! Fast det gör de inte såklart. Jag fixar allt men det gör mig ledsen. Hur ska vi komma ur detta med mera mänsklighet när vi bara tittar på vad de andra gör för fel?

Hemma går vi varandra på nerverna. Det kan vara en så liten grej som vem som inte sagt till att sockret nästan var slut som får allt att explodera.

Bra att jag har rosorna då. De klagar inte heller när de får löss och talar om för mig att det är mitt fel…eller?