Har inte haft någon lust alls att skriva på länge. Ser nu att det gått två veckor. Fortfarande känns det segt. Oinspirerad. Som vanligt skriver jag tusen inlägg i huvudet. Sen sitter jag här och dumglor på skärmen.

Varför? Nja, lite allt möjligt. Hård landning när de ”släppte loss allting” igen…eller nästan allting. Det som lagts i vila guppade upp och blev rasande eld helt plötsligt. Har sprungit runt och släckt. Ja jag vet, jag låter kryptisk. Det får vara så. Orkar inte skriva om allt.

Väljer det vackra. Precis som jag ser andra bloggar göra med.

En gång i veckan i nio veckor har jag hållit en liten miniyogalektion online för människor i karantän.

Det är verkligen sant att man lär sig bäst av att lära ut.

Även om det tog av min tid att tänka ut hur jag skulle lägga upp det hela, få med mig själv i helbild (inte helt lyckat) samt se till att komma ihåg allt jag ville få med. Det har varit supernyttigt för mig.

Jag vet nu att jag INTE vill hålla onlinekurser av något slag. Jag vill kunna se när mina elever, stora eller små, är trötta eller har ont någonstans. Det är ju extra viktigt att kunna anpassa just i yogan.

Fast det var så bra att jag fick den här chansen.

Som tack för dessa lektioner fick jag tre fruktträd. Ja, jag fick välja vilka, men trädgårdsmästaren kom hem med dem.

Ett apelsin, ett aprikos och ett cacomela (diospyros kaki) träd. Jag blir såååå glad.

Tar en bild och ber min kontakt skicka till dem alla. Sen planerar jag och mannen var träden ska stå.

Det får bli så här: jag kör lite tacksamhets tankar på bloggen nu.

Sånt som har funkat.

Som den fina gåvan.