Locket av

och all ånga bara exploderar i ansiktet.

Så känns fas 2…eller om det är 3 vi är inne i. Vet inte. Förstår inte.

Första veckan var helt konstig. Eller så är allt helt konstigt just nu…

På söndagen går maken, jag och hunden äntligen på promenad i centrum. En konstig känsla. Folktomt. Stängt. Det är sorg och lättnad blandat. Sorg för allt det som inte kommer att bli som det var. Lättnad för att nya saker är på väg in och vi kan gå fritt…eller fritt och fritt, munskydd på i alla affärer och hos frissan (dit har jag inte vågat mig än)

Piazza di Spagna med nästan bara vår hund. En tom trappa.

Näst intill kusligt.

På kvällen får jag ta hunden till djurkliniken här i närheten. Han har något i örat som hänger ner. När jag försöker titta i örat så gråter han.

Jag har turen att ha en djurklinik på knappt tio minuters promenadväg. Därför går jag dit. Tänker aldrig tanken att jag kanske ska ha en drogad 14 kilos klump att ta hem också. Så blir det och jag ber maken hämta oss med bil. En stor forasacchi har borrat sig långt ner i stackarens öra.

Vetrinärerna är superduktiga och mycket vänliga.

Sen följer en vecka av uppdämd ilska som exploderar här hemma. För en struntsak sparkas ungsluckan sönder och det är inte bara den som går triljarder bitar.

Jag tar mig till psykhjälpen. Igen. När jag sitter där och rabblar hela vårt falmiljeproblem inser jag att vi knappt gjort annat än bytt psykologer. Utan att få den där optimala hjälpen jag hela tiden hoppas på.

Denna veckan ringer de och säger att det inte heller är deras bord. Jag får ett annat nummer. Jag smular sönder det.

Nu tar jag hand om mig själv. Sen ska jag se om det inte finns hjälp för oss alla i min fantastiska yogasfär.

Igår gjorde jag världens mest konstiga och samtidigt urroliga examen via zoom. Idag är jag yogalärare för barn.

Vi måste börja där. Så frön.

Inga barn ska må så dåligt att de växer upp med hål i själen.

Barn ska leka, skratta, dansa, skapa och bara vara.

För att inte behöva dämpa allt på konstgjord väg sen när man helt plötsligt är ”stor”.

6 reaktioner på ”Locket av

  1. Jag har tänkt mycket på det där med hjälp under min och sambons demensresa. Man letar och letar efter hjälp utanför fast ibland behöver man bara leta efter svaren inom sig. Samtidigt är det jätteviktigt att våga be andra om hjälp. Det riktigt svåra är att veta när det är det ena och när det är det andra som är till störst nytta.
    Så bra att hunden fick sitt öra i ordning!
    Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s