Just nu läser jag dagligen om någon som tagit studenten eller maturità, som det heter här. Om min äldste hade gjort som alla andra, varit som alla andra hade han också gjort det nu. Det är ju alla hans kompisar sedan lågstadiet som betar av denna etapp en efter en beroende på vilken inriktning de valt. Man gör ett sorts prov, både oralt och skriftligt, som innefattar hela grundskolans ämnen. Shit! Tror inte jag skulle ha klarat av det.

Jag vet att min son inte skulle fixat det heller…eller vet och vet… om allt hade gått spikrakt och utan problem så kanske han hade klarat det galant. Trots att jag tycker det är skönt att han inte måste gå igenom denna stress också så finns det en sorg i mig när jag ser alla gratulationer och bubbelflaskskorkar som far i luften.

Att vi inte kan vara den där normala familjen som gör normala saker bara. Att allt är så fullt av hål i vårt familjeliv och hem.

Som vår yttervägg. Vi har visserligen nya rör i det men flera hål som står öppna sedan över en månad. I väntan på att de som gör om en lägenhet högre upp ska sätta tillbaka elementen så att värmepannsgubbarna kan komma och testköra så att vår rörläggare kan se att det inte finns fler läckor någonstans och sen stänga igen vår håliga vägg.

Segt! Allting är så segt. Är det möjligtvis bara för att det är vi? Börjar undra…

På tisdag ska dock någon komma och filma för försäkringens del. Ha ha! Vi kanske blir berömda för våra hål.