Vi diskuterar semester. Från att ha trott att det inget blir i år till att  det alltså finns två veckor i augusti som ska fyllas. Hemester är inte på tal. Den har vi ju redan gjort. Fast man kallade det för karantän.

Sönerna vill helst inte följa med.

Maken vill helst att sönerna följer med.

Diskussionerna går vilda. Sen strandar de.

Vi åker iväg över långhelgen, maken och jag, (festdag på måndagen här) till Norcia. För att se om våra bebisar klarar sig själva. Jag är övertygad om att de gör det. Maken inte alls.

Norcia, staden som knappt finns kvar längre. Nästan allt rasade i jordbävningen för fyra år sedan. Man satsar bara på att bygga upp kyrkorna. Fast även det går mycket långsamt.

Alla romare tycks ha kastat sig ut från stan och hit. För att se på lins- och vallmoblomningen. Milslånga bilköer och knökfulla barer gör att vi väljer att åka ner till floden på söndagen istället för till blomningen i bergssänkan. Den flyttar vi fram till morgonen därpå.

Jag försöker ta mig närmare för att åtminstone doppa tårna, men får bara sandalerna fulla av lera och riskerar att halka.

 

 

På måndagmorgonen beger vi oss upp i bergen för att kolla blomningen.

Fluffiga glassmoln ligger nere i sänkan och bjuder på snygga bilder.

Blomningen är vacker men den gör mig lite besviken. Så som de pratat om den trodde jag något mycket mycket större.

För att inte tala om rapsen som hotellägarinnan pratade sig blå för. Ha ha ha tänker en skånsk lantis!

Men visst är det vackert där. Helt klart.

Jag har undvikit folket på bilderna för vi var ju långt ifrån ensamma. En gubbe flög med drönare. Jag trodde först det var bin jag hörde. Ha ha ha, tokfia!

Visst är det lite Sara Danius över mig här va?

Jovisst klarar vi oss utmärkt ensamma, maken och jag. Fast sen säger han det där på vägen hem. Han VILL ha sönerna med.

Jag som tyckte att jag var så trevlig…

Om småttingarna klarat sig??? Alldeles ypperligt!