Först ut på morgonen är maken med den här gnällande, flåsande fyrbeningen.

Ibland faller det sig så att jag tar honom. Han har ju rätt; kl 6 på morgonen is da shit i den här värmen.

En halvtimmes runda circa får han sen blir det frukost.

När dörren slår igen efter min man kl 7.30 hör jag flåsandet bakom ryggen. Om jag råkar se på honom så skäller han också. Som att det var ett tecken till Wish att det är dags att gå ut igen då maken går till jobbet. Fritt fram! Typ…

Om jag gjort min yoga håller jag på med frukosten då. Om inte så plockar jag undan. Tänker lite att jag ska hinna kolla mail och andra små uppgifter som jag måste hinna med under dagen. Kanske till och med hinna borsta tänderna.

Hela tiden följer han efter mig. Hack i häl. Han rammar mig i kurvorna och lyckas han komma före så saktar han liksom ner för att få mig till ytterdörren och ingen annanstans.

Fasiken också, jag ville inte ha en hanhund som letar tikar ständigt och därför är i ständigt gå ut behov (förbaskat påfund med storstäder med!)!!! Fasiken också,  en vallhund har man alltså runt benen stup i kvarten!!! Med risk för att snubbla över honom.

Jag försöker ta ett snack med hunden. Lägger hela min själ på att han ska förstå att om han hela tiden stoppar min framfart så kommer det att ta hela dagen innan vi kommer ut.

Först tittar han bort.

Sen kör han en sedvanlig hundgäspning i hopp om att avleda hela den här trååååkiga stunden så att jag äntligen rör mig mot dörren.

Han vinner ju såklart. Detta är en sjuk förföljare som jag inte kan motstå.

Men sjukast är väl jag, antar jag.