Pranayama i Rom

Ni trodde bergis att jag har en hund, några sköldpaddor samt en enveten koltrast som hälsar på titt som tätt och därmed basta. Nej nej nej, där har ni fel!. Jag har även några eldsprutande drakar här hemma. 

Nu säger ni att det inga drakar finns. Ni har fel igen. Jag ser dem. Nästan på varje dag. Jag förvandlas till och med själv till en sådan vid vissa kritiska tillfällen. En gång har jag tvingats ta till hjälp för att släcka den där elden också. Ja, det finns specialassistans för drakeld. Det var inget roligt nödfallstilltag alls. Om jag inte behöver kommer jag inte att göra om det. Drakar tar väldigt illa vid sig när du släcker eld utan dina egna händer. Det tycker de är fegt.

Vissa av drakarna verkar reta upp sig själva. Som om de letar efter anledningar att få utlopp för sitt eldsprutande går de runt och letar efter ett väl utvalt offer. Morrar om att de vill döda/ riva sönder/förstöra eller eventuellt självantända sig. Offret är som sagt valt med omsorg. Det ska ta hårt när man säger dumheter av denna sort.

I början försöker offret hålla lugnet. De vet vi som samlever med drakar att det är av yttersta vikt att hålla lågan nere. Hen argumenterar sansat och lugnt. Allt studsar dock tillbaka från draken och tar hårdare varje gång det landar i nyllet på offret. Ibland kan studsen ackompanjeras av en knuff. Vissa offer går i taket omedelbart av en knuff och så är eldsprutandet i gång. Från båda håll. Stereoeldsprutning.

Man lär sig av att leva med drakar att man inte ska tillåta sin egen drakförvandling. Det är svårt. Mycket svårt. Vi vet att det inte hjälper om vi blir en familj av drakar. Det kommer förmodligen att sluta med att grannarna tröttnar och ringer specialassistansen och då är det liksom lagt på andras bord. Nakna drakar = Inget bra. Men som sagt det kan komma att hända då man gärna blir trött av att vaka över sin egen förvandling.

Ni vill säkert veta hur drakar ser ut, om ni händelsevis skulle råka på dem.

Simpelt. De har ett huvud, två armar och två ben. Inga vingar och ingen svans. 

Klart man inte kan känna igen drakar på utseendet. Det förstår ni väl. Det skulle ju vara hur lätt som helst annars. Man skulle liksom kunna undvika dem och inte hamna i närheten av dem när de sprutar sin eld på vad som helst. 

Inte heller vet jag hur man undviker att utveckla drakkapacitet. Annars skulle jag ju inte befinna mig i den här soppan. 

Jag vill dock gärna se det som om jag är utvald. Att jag, bara jag, har fått den här ynnesten att studera dem närmare för att kanske föra vidare lärdomen om drakar i framtiden. Bli en sorts draktämjare. För att fylla världen med snälla drakar. 

Och vem vet om jag inte lyckas får dem att flyga utan vingar också. Vi får väl se.