Det är som att köra rakt in i en sauna när vi kommer hem till Rom igen.

Temperaturskillnaden är enorm. Första reaktionen är att ta pick och pack och vända om. Upp till berg och sjöar igen. Fast det gör vi ju inte.

Myggorna möter oss i dörren. De undrar säkert var vi och våra läckra blodådror hållit hus.

Sönerna far in, det är knappt de hinner hjälpa oss med väskorna, duschar och iväg till väntande kompisar.

Ett tjafsande om pengar bryter ut, innan minsta sonen går, och jag kan inte låta bli att kasta ur mig att jag minsann aldrig åkte på semester. Mina föräldrar tog oss på sin höjd till stranden. Eller som en enda gång till High Chaparral.

Det är tomt prat, jag vet. Mina söner ville inte ens med denna gång. Prat om att vara nöjd flyger rakt ut i världsrymden utan att passera minstingens hjärnregister.

Jag förstår ju inte alls. Lantis var jag och djupt i mitt hjärta sitter det i. Staden kostar för mycket på alla sätt och vis.

Sen säger han att han kommer hem. Har ingen lust att få ut mera.

Kanske borde vi ha stannat vid en sjö… Bara hämtat hunden liksom…