Jag känner ju mer jag är i naturen att det är där jag vill vara.

Had it med städer. Skulle gärna flytta ut på landet. Fast det kanske jag får vänta med tills mina snorisar är så stora att de är självgående. De vill alls inte lämna kompisar, gym och jobbtillfällen.

Får hela tiden en bild av mig själv i en stuga vid en sjö där jag skriver omgärdad av djur. Gör min yoga. Jobbar på något litet utedagis. Eller kanske till och med har ett eget utedagis.

Ser en mysig trästuga i klassisk tyroler stil. – den du, pekar jag åt min äldste. Det är exakt en sådan du ska köpa till mamsen sen när du får pengar över på din lön. – Jaha ja, svarar han som har typ 300 euro just nu i lön.

Sen går vi förbi ett ställe som har hönor. – Såna med! Min son bara skakar på huvudet.

Vi räknar till fem små underbara kattungar som tumlar runt och klår upp varandra på lek i en lada. Då behöver jag inget säga. Mina söner vill ta alla med sig. Bara maken är tyst.

När vi senare går runt den där stora sjön, och konstaterar att det är sothönorna som har bebisar just nu, vill minste sonen ta en med sig hem. En sån liten ullig sak.

Eller varför inte en surikat? -Va, nu är jag inte riktigt med? Från sothöna till surikat? – Ja, förklarar han, i vårt kvarter i Rom säljer de surikater.

-Okej, bortsett från att jag inte tycker att man ska ha vilda djur som husdjur så kan man inte ha en surikat. De är ju flockdjur, säger jag lite mera oroad nu än för sothöneungen som han mycket väl vet behöver sin mamma.

-Ok, mamma tio surikater då!, svarar han med den där glimten i ögat. Då brister jag ut i ett gapskratt. Jag kan liksom se min svärfars ansikte när det går upp för honom att vi har tio surikater i trädgården och att han måste mata dem, precis som han gör med sköldpaddorna, när vi är på semester.

Vi skrattar tillsammans , lägger ner projektet och studerar sothönan som matar sin unge istället.

Sen googlar jag på vad surikater äter.

Smådjur. Ingen sallad alltså. Hmmm!