Det kan hända att en av två tonåringar sover som en sten när det är dags för utflykt.

Det kan hända att den icke sovande tonåringen av solidarietet missar sin frukost då han väntar ut den sovande björ brodern.

Därmed kan det hända att det blir en massa tjafs per telefon och via meddelanden då maken och jag går massvis med trappsteg i skogen. Förbi San Franciskus och Sankta Chiaras lilla fina kyrka (där jag går in och tänder ett ljus), hela meditationsleden och till vattenfallet. Sedan tillbaka igen.

Ja, det kanske inte blir så meditativt. Fast jag försöker ändå att fånga de där vackra ställena som naturen så fiffigt lagt i ordning för oss.

Sen störtar vi iväg hem för att fiska upp de där två som säger sig inte vara i grad ens att ta en sketen buss (gratis busskort ingår i hotellpaketet).

Det kan hända att jag då får kämpa lite med att hålla kvar känslan av frid och kärlek som jag fick där bland träden.

Det är ju så att jag inte ger mig förstås.

Det kan hända att jag är världens mest envisa.