I en film igen. Eller rättare sagt en tv serie. Som typ aldrig tar slut. Omgång på omgång kommer upp på tablåerna. Publiken kommer att tröttna…om de inte redan har gjort det förstås.

I detta avsnitt är det så här:

De sitter i studion och vrider händerna. Ångesten är påtaglig.

Bakom ett stort gammal skrivbord sitter en manlig expert. Till höger vid ett annat bord sitter en annan kvinnlig expert som senare flyttar sin stol närmare familjen. De båda experterna är bror och syster. Det förstår man i inledningen då familjen presenteras för den kvinnliga experten, som de inte sett tidigare.

Den manlige experten läser ur papper. Han sätter glasögonen, som han hållit i handen på näsan först. Lite smutsiga glasögon. Ställer frågor. Den kvinnliga experten ställer svårare frågor. Emellanåt rättare hon till sina afrikansk inspirerade kläder. Drar liksom lite i blusen som för att dölja sin rumpa. Eller kanske bara för att försöka se mindre i oordning ut. Fötterna i sandalerna är svullna.

Ungtuppen försöker svara med lugn. Sen upprörd. Sen i tårar.

Det tillhör en riktigt bra film att den ska vara fylld med konflikter. Det är inte alls säkert att det räcker med att man ser hur illa den här unge mannen mår. Att hans förskrämda bleka ansikte liksom inte kan få en att förstå fullt ut. Därför har det skrivits in ett laddat förhållande till fadern också. Han är givetvis med i studion. Som för att göra allt värre understryker han det experterna säger. Nickar, hummar med, försöker tala över när mamman talar. Småsuckar när sonen talar. Dömt för en urladdning. Sonen brusar upp. Mamman brusar upp. Experterna ser. Experterna hör. Experterna förstår. De håller dock nere trycket. Familjen är inte där för att slåss mot varandra. Samarbete står högst uppe på listan av saker att göra rätt.

Experterna läser mera från papperna. En stor fluffig, ung och mycket snäll golden retriever ligger vid den manlige expertens fötter. Emellanåt när familjen talar blir den kliad bakom öronen. Privilegiet att ha ett eget kontor är att man kan ha sin hund med på jobbet. Det fungerar även i terapi syfte. Man blir lite lättare i sinnet av att han finns där under det stora skrivbordet. Hundens mjuka lugna uppsyn hjälper lite lite.

Men mammans hjärta blöder. Chocken över berättelserna är gigantisk. Ändå känner hon igen. Har hört. Vet innerst inne. Vid vissa tillfällen var hon även med. Hon har bara blundat och hållit för öronen när det blev för svårt eller när hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Om man missat föregående avsnitt om denna familj så får man lite återblickar här. Saker som gick sönder. Skrik som höjdes till världsrymden. Nätter när de inte visste var han fanns. Obehagliga telefonsamtal.

Hon har redan läst papperna som är circa 15 stycken. Den största smärtan är ju sonen spegelklättrande.

Hur kunde hennes bebis komma till denna punkt? Varför gjorde han och hotade han om vissa saker med hög röst? Hur kunde han bli så dålig?

Vad har mamman gjort för fel? Hon accepterade ju aldrig hårda fula ord mot kvinnor och sa det uttryckligen. Hon uppmuntrade aldrig monster. (här får man se en snutt ur ett samtal hon höll med honom om vad man inte kallar sin flickvän för, även om man blir aldrig så arg)

När ungtuppen snott in sig i sin egen filt säger experterna att han är för skör för att framträda.

Såklart, tänker mamman, det kan en blind se. Det där som för längesedan borde ha fått omvårdnad, och gudarna ska veta att hon försökt (här får man också in liten tillbakablick om hur hon letat efter någon som kunde förstå redan då han på lågstadiet klassades som hopplöst fall), har blivit ett enormt företag. Det har bara växt sig större och större trots stödlärare och psykologer.

När de går därifrån med löften om att sonen ska skärpa sig, inte göra fler dumheter, hitta rätt ”medicin” fortsätter den unge hanen att sprätta. ”De vet inget. Experterna är dumma i huvudet. Fattar inget. Han förstår allt. Kan själv.”

Mamman håller hårt om armbågarna där hon sitter i bilen på väg hem och försöker att inte tänka på att det är en annan mamma som försatt honom i denna nya situation. En mamma som redan kände till skörheten. (Här får man se när de båda mammorna träffades. Först på en bar. Bara de två. Sen tillsammans med de två berörda ungdomarna och huvudpersonernas familj i deras trädgård. Där säger hon att hon förstår, den där andra. Uppenbarligen gjorde hon inte det. I mammans tankebubbla får denna andra mamma liksom ett skimmer av en stor tjock padda, som bara rapar dumheter. Säger saker som man bör säga. Inte för att man tror på det utan för att det sitter fint och passar in. Dessutom talar hon utan att lyssna. Värsta sortens padda.)

Här låter man huvudpersons mamman flippa ut lite i något som hon kanske inte tror på själv. Hon vet ju säkert att man ibland måste trycka på nödknappen fast man vet att det kan bli otäcka konsekvenser av det. Den scenen kommer också in med buller och bång. När hon tryckte på en nödknapp.

I slutet av avsnittet får man se att det tar två dagar innan filmmamman tar luren och ringer. Här behövs stor hjälp. Sån där hjälp som bara de som varit med om liknande kan ge. Hon ringer och sen funderar hon högt över saker och ting som att:

kanske detta är vikten som får allt att tippa över för att sonen ska förstå.

Eller så är detta vägen ner till avgrunden.

Att tuppungen gjort fel. Klart.

Att den andra mamman gjort fel. Också klart. Åtminstone för en mamma. Men att det indirekt kan leda till förändring.

I nästa avsnitt får man troligtvis se hur mamman åker till det där stället som ska lyfta upp henne och hennes familj till nya nivåer. Förmodligen ensam trots att hon har en vecka på sig för att hitta på en anledning att ta med sig åtminstone ungtuppen.

Fortsättning följer…

Om ni orkar.