Precis som antytt i föregående episod fick den där envisa mamman, trots sin envishet, inte med sonen till stället som ska hjälpa dem.

Han behöver ingen hjälp. Han har inga problem. Det är resten av världen som har problem, spottar och fräser han. Sedan ”förklarar” för henne hur snedvridet, alla andra, ser det hela. I denna mammas hjärna, som man får se som flashbacks, flimrar alla de män förbi som ska ”förklara” sakar som en ”dum” kvinnohjärna inte kan förstå. Hur blev det så att hennes eget kött och blod, som hon ammat och tröstat, sitter här och ”förklarar” dumheter för henne? Kan man få mansplaining i generna? Nä, hon har sett var det kommer ifrån. Det får man se tydligt i flashbacken som aldrig verkar ta slut.

En sekvens där hon kör bil och ungen som inte har körkort talar om för henne vad hon gör för fel.

Det tar tid att förklara upprepa. Mamman håller käft till slut, matchen är över.

Skakig går därefter den där mamman med en stor klump i halsen ner i garaget och tar bilen. Ställer in GPS-en som hon inte kan leva en sekund utan. Bara att hitta till badrummet kan vara en omöjlighet just nu.

Det är bara en konstig sak. När hon kör igång GPS-en är det som vanligt en kvinnoröst som talar. Runt hörnet går den över till manlig röst. Som om universum vill understryka något.

Sen kör hon galant efter anvisningar. Sen hittar hon inte ändå. Kör runt. Kör runt. Fattar inte. GPS-en börjar bli irriterad, till och med den tycker att; nu får du fan skärpa dig. Då kopplas hjärnan in igen. Hon skrik frågar, från bilen, en tjej som står utanför något som ser ut som en ambulansinfart. Medan GPS-en tjatar; sväng till höger…typ; kör över tjejen!

Nästa port. Hon parkerar. Går in följer skyltar. Irrar runt. En vänlig själ frågar vad hon letar efter. Tydligen står det skrivet i stora bokstäver över henne att hon är helt out in the blue. Vänliga själen indikerar. Hon följer anvisning, irrar lite till och kommer rätt, en halvtimme för sent.

Hittar en grupp. Det är fel. En ledare visar henne till rätt grupp. Hon får en stol. Sen blir hon uppskickad en våning. Först ska man ha ett samtal. Oklart varför. Sen blir hon nerskickad igen till gruppen.

Lyssnar. Ryser. Ser bilder framför sig om livslång kamp. Människor som lidit. Människor som lider. De ger inte upp. Fast de har tusen blåmärken.

Moderatorerna provocerar. Människorna verkar vana. Parerar bra. Nickar igenkännande.

Tio minuter efter utsatt sluttid får hon ordet. Kräks ut allt…eller större delen. Hon får lova komma tillbaka nästa vecka. För att fortsätta med jobbet hon påbörjat.

Hon går därifrån med ett äldre par och en kvinna vars man låtsas som allt är frid och fröjd. Mannen är inte med. Kan inte. Behöver inte.

Det äldre paret hörde hon tala om minst tjugo års smärta. Om ett barnbarn, nu tonåring, som vuxit upp hos dem. Ett barnbarn som bara vill träffa sin mamma i mycket små doser.

Ingen vet om detta kan leda till något. Om det hon hoppas ska hända. Finns det överhuvudtaget någon lösning.

Det kommer inte att lösas i nästa avsnitt heller förmodligen.

Ändå känns det som om hon hittat ett nytt andningshål.