OBS!:alla referenser till djur i texten är av kärlek till djur och deras speciella sätt att vara och alltså inte menat som nedlåtenhet.

Det finns en lila fågel Fenix i det första rummet. Mamman har inte sett den innan pga av att hon satt med ryggen mot den vägg där den är upphängd.

Denna gång ser hon den tydligt då hon har den till höger. Fint.

Mamman har jobbat hårt för att en utav tre tjurar ska följa med denna gång. Hon har suttit i en bil där det påmints gång på gång att: detta är den enda gången. Semesterdagar slösar man inte på detta vis. Inte för några som helst vilda ungtjurar i hela världen.

Ett omtuggande, monologidisslande tjat som gör att hon har ett dunkande huvud redan när de stiger in i stora hallen.

Av någon anledning är anhörigträffen sen. Det är den aldrig. Den brukar vara ytterst punktlig. På prick kl 15 startar man. Fast inte denna gång. Tjuren tittar på klockan gång på gång. Kommenterar de unga männen som samlas för ett möte i ett annat rum (varför är det bara unga män…mamman har hört i gruppen att det finns lika många tjejer som har dessa problem…kanske har de en annan grupp…???)

Tjuren fräser något om att de är ”såna där”. Såna där människor som mår dåligt, tänker mamman. Fast hon säger det inte. Linan är alldeles för skör redan. Sedan tittar samme tjur på klockan. Igen och igen. Den hinner bli 15.10 innan de äntligen sitter i rummet med den lila Fenixen.

Den äldre moderatorn tittar nyfiket på tjuren. – Jaha, detta är alltså pappa tjur? Tjuren nickar. Den andre samtalsledaren nickar nöjd.

Så får det skilda paret börja med veckosammanfattningen för deras del.

I ögonvrån ser mamman hur tjuren spridit ut sina ben så brett han bara kan och lagt händerna bakom nacken. Hon får lust att väsa; – vi sitter fan inte på stranden heller.

Fast det gör hon inte heller. Förstår bara inte. Vad vill han visa?

Sen tänker hon vidare på saker som går i kras. Gång på gång. Först lagar man dem med lite lim. Sen ramlar något ner på samma sak igen och då blir till att använda starkare lim. Till slut kommer man till dagen då man inte längre kan med det där trasiga. Det får åka till soptippen utan återvändo.

Inte heller detta förstår hon varför hon tänker…

När skilda paret avslutat sin berättelse vänder sig båda moderatörerna till tjuren. De vill veta hur han ser på saker och ting. Då är han helt plötsligt en annan. Mera medgörlig. Lite mera medgörlig. Mamman får säga sitt också. Till sist försöker då få honom att lova att försöka komma en gång till…en annan gång…inte nödvändigtvis varje gång.

Sen får de gå. Lämna plats åt nästa grupp då man på grund av covid delat upp dem.

De går till bilen tillsammans med det skilda paret. Mamman där tycker det är synd att de inte längre får ta del av de andras livsberättelser. Det håller tjur mamman fullständigt med om. Man fäster sig vid personerna. Undrar hur det går. Hoppas och lever lite även med deras sorg. Delad sorg hjälper faktiskt.

Sen. I bilen. Tuggas det igen. Som om det bara måste idisslas. Om att en ungtjur är förlorad. Bara en kan räddas. Sådant kan en tjurmamma inte höra. Hon skriker. Vill kasta sig ur bilen och försvinna. Kan inte tro det hon hör. Kan inte förstå att någon kan säga så.

Igen kommer en trasig sak, kanske vas eller nåt, för henne.

Hur mycket lim har hon egentligen?

Eller borde hon dra direkt till återvinningsstationen.