Jag har precis avslutat en helt underbar helg med mina nya yogavänner (började skriva detta måndag…sen kom livet emellan).

Tillsammans gick vi en kurs om yoga för barn. Vi skulle ha träffats fem helger med början den 14 mars.

Istället blev det en hel massa zoom möten och bara en enda liten plutt helg tillsammans.

Ändå kändes det som vi redan kände varandra lite då vi möttes nio tappra kämpar. Eller rättare sagt kände igen varandra. Fast en del höjda ögonbryn fanns med. En kvinna som vi alla trodde var den där trötta nypensionerade förskolläraren med värk överallt och kanske lite överviktig visar sig vara en lång, smal och mycket sportig dam. Full av energi. Alla trodde att jag var kort och lite rund….jag är bara lite rund ha ha ha!

Det blev, som sagt , en liten fjuttig helg, men den var full av lek, yoga positioner och, framför allt, känslor.

Sista dagen fick vi röra varandra. Utforska varandras händer. Hålla om. Kramas länge.

Två av tjejerna jag jobbade med grät.

På skoj skrev jag sen till en utav kvinnorna (ja, som vanligt var vi bara kvinnor), som var tvungen att sticka iväg innan, att jag kanske skulle behöva gå i terapi hos hennes dotter som är psykoterapeut då jag får människor att gråta.

Hon svarade att dotter alltid är disponibel för mig, fast att jag nog borde se på det som en kraft jag har istället. Att min stora närvaro får människor att känna.

Jag blir stum.

Om det är så…varför? Varför har jag det så svårt med mina nära? Varför kan jag inte bara svinga mitt trollspö och så förstår vi varandra.

Inte vet jag…men kanske borde jag jobba vidare med just denna sida.

Kanske är detta min grej.