Vad ska denna serie heta? Det vet man liksom inte riktigt än. Huvudpersonen har dock ett arbetsnamn som känns mer och mer som det riktiga namnet: Projekt Fågel Fenix.

En ide´ hon målat in i sin ide´bok för längesedan. Tankarna på att stiga upp ur eld. Gång på gång. Från älskades död. Cancer. Och så nu då, familjekrisen.

Andra gången hon kommer till det där hjälpstället ser hon den där på väggen. Första gången irrade hon ju bara runt försenad och mycket stressad. Men andra gången navigerar hon fint dit (ja ja ja GPS får också lite cred!) och står en stund i den stora samlingshallen. Då ser hon den. Fågel Fenix.

Tredje gången tar hon snabbt ett kort. Som ett bevis på att hon inte hittar på. Hon hinner precis innan den gamle kloke mannen, som leder hennes grupp, kommer insusande genom porten. Han visar på ett annat rum än det de brukar vara i.

Hon går in, tar en stol.

På väggen framför henne finns en målad tavla med Fågel Fenix på. Igen.

Det är två gamla och två nya personer i rummet. Sedan droppar andra in.

Man talar redan om att dela upp dem. De är för många för att man ska kunna respektera Covid-19reglerna.

Det är många som befinner sig i elden. Många som inte vet vad de ska ta sig till. Många som här får stöd, puffar och uppmuntran.

Ingenting känns omöjligt därinne.

Men varför är de så många?

När mamman lyssnar faller hennes blick på en text som sitter på väggen till vänster om Fågel Fenix tavlan.

Det är en tacktext från en syster. En syster vars bror varit här och stigit upp ur elden. En syster som kämpat sedan denna bror fallit tillbaka på steg 1 och sedan bankats till döds av poliser.

Hon fick rätt till slut. Fast inte fullt ut. Poliser klarar sig alltid ur det hela även om de är aldrig så kriminella.

Mammahuvudpersonen lyssnar, talar och lyssnar igen. Alla är de så olika. Alla kommer de från så olika verkligheter. Rika, fattiga, vältaliga, tystlåtna, tjocka, smala, långa korta…alla har det en gemensam nämnare. De vill få hjälp att komma upp ur elden. Alla hoppas de få med sig sina älskade i denna färd.

Frågan kvarstår dock; varför tillåter samhället att det är så här?