Fortsätter pausandet av tv-serien. Regissören vill nödvändigtvis ha in honungsdrypande kärlek i denna story och på den punkten blir det tvärstopp just nu.

Vaddå? Kärlek finns i allt? Nej nej och åter nej, här talar vi skit som ska säljas till massan. Efter lockdown sitter vi alla i geggamojan och behöver kosing. Alltså behöver vi sälja. Globalt.

Detta enligt regissören alltså. För min del räcker skorpor och vatten långt. Jag har till och med skurit ner på sånt som kan ge mig lite slantar. Jag behöver ta hand om mitt lilla inre själv. Den där förbannade barfota ungen som bara vill studera moln, fast det inte alls är läge för det. Henne måste jag pyssla om.

Så jag fläskar på med yoga lektioner och motionscykel så det ryker om det.

Skriva rätt sorts berättelser kan man ändå inte om man lämnat över andningsmasken till den som sitter bredvid istället för att först rädda sig själv. Man ska ALLTID rädda sig själv först, tänker jag där jag ligger på min yogamatta i ett försök till hemmayoga på helgen då alla krafter är lediga.

Låtsas bara att jag relaxar. Tankarna far runt som gummibollar. Kollar timern. Bara två minuter har gått. Om jag skulle skita i det. Nej, armar och ben ligger tunga på mattan. Det här går. Stänger ögonen. En dörr smäller igen så att dörrkarmen och alla fönster skallrar.

Jag kan inte mera. Hur jag än försöker vill min nyfikna själ i väg in i framtiden och se hur i hela fridens namn detta ska sluta…eller fortsätta…eller stanna upp bara. Skulle vara bra det.

Rullar ihop min matta. Tur att jag bokade in mig på två lektioner i veckan i höst. Denna höst kommer att bli lång. Mycket lång.