När man fallit in i ett mönster där hat spottas ut i var och varannan mening är det mycket svårt att ändra om. Eller…

Jag hör och känner igen det där så tydligt helt plötsligt. Det jag växt upp med; att alla andra har fel. Man har själv rätt. Alla är dumma i huvudet utom en själv.

Egentligen är anklagelserna riktade mot en själv. Fast det förstår man inte när man är liten och hör skåpdörrarna smälla och arga kommentarer om allt möjligt.

Man fattar inte att det handlar om personens inre oordning när den kräver precision och ifrågasätter varför en kopp står på ett visst ställe.

Detta kan tyckas som småpotatis men har växt upp till enormt jädra slott i denna familj.

Tonerna är viktiga…inte de jag sjunger eller spelar fel på gitarren…eller jo de med, men mest tänker jag på hur man säger saker. Hur man skickar negativa/positiva vibrationer omkring sig.

Jag vill inte heller säga mig själv fri från dessa sura kommentarer. Nej, jag är också medskyldig. Klart (Vem har inte sura dagar?).

Men jag kan vägra dem. Inte svara. Låta vara. Påminna om hur hårt de kan ta. Be om ursäkt när jag trillar dit (vem har inte sura dagar.

Bara det ville jag säga idag. Lite för att påminnna mig själv om mitt ansvar också.

Koncentrerar mig på kortdragning, änglaspel och skön musik.

Och att det efter regn (regnar massor här just nu) kommer den där blåa blåa himmeln igen.