Älskar att jobba med barn.

De lär mig så mycket. Ger mig så mycket tankar.

Det passar mig alldeles ypperligt att hoppa in och jobba lite och hoppa ut igen.

Kanske skulle jag inte orka en hel dag i ett dagis som det ser ut idag.

Eller, jag vet ju att jag inte kan med den rytmen.

Som om de ska stoppas in i skolsystemet (18- tals format om man bortser från disciplinen) redan innan de kan gå blir de liksom intryckta i ledet.

Jag har ju en grupp på 8 stycken 2 till 3 åringar. De som till hösten ska in på den så kallade förskolan här.

Helst ser föreståndarinnan att de sitter på sina stolar vilket de också gör… i fem minuter om allt vill sig väl.

De vill röra hela kroppen och jag trycker in mängder av rörelsesånger, plocka upp saker och yogarörelser.

Men det finns så mycket konstigt som jag inte alls kan fatta. Saker som stör mig.

Man konstruerar en värld för föräldrar, som ser helt annorlunda ut när det bara är barn och vi lärare där.

Till exempel under inskolningen, som för övrigt är mycket konstig den med, då kommer en förälder första gången och stannar en halvtimme. Föräldern får sedan gå runt och se oss. Fast inte som det brukar vara utan jag får, dagen till ära, sitta i den stora salen full med leksaker och bollhav istället för i matsalen med bara stolar och bord. I matsalen sitter en arbetskamrat med de skrikigaste småbarnen och har någon bygglek på gång.

Men vår lilla grupp sitter fint vid ett stort bord i barnstorlek. Jag har hjälp av en i ordinarie personal som ska hålla barnen sittande.

Trots mycket rinnande näsor får vi inte ha de sedvanliga toarullarna framme. Det ser illa ut för föräldrarna. Tur att toaletten är nära.

Häromdagen kom det en mamma, som jag av föreståndaren fått veta att hon har ett psykiskt efterblivet ( vad det nu är för benämning…) barn på tre år som inte ska gå på min engelska.

Hon kommer mitt uppe i en rörelsesång. Vi kan inte sjunga vissa sånger sittande. Det är emot allt det jag kan om barn och rörelse. Jag och min kollega hälsar. Det gör inte mamman. Hon ser knappt på oss utan utbrister: – men de har ju alla krokiga ben!

Häpen förstår jag att hon menar barnen såklart. Mina ben sticker ju bara fram lite under läkarrocken och är, om jag får säga det själv, i ganska bra form. Min arbetskamrat kan jag ju inte tala för och hennes ben är dolda av vita sköterskebrallor.

– Ja, precis som vi pratade om innan så sitter barnen på stolar här hos oss för den sakens skull, svarar föreståndaren.

Jag är i chock. Är alla tokiga? Var är den där barnläkaren som sägs enligt dagisets internetsida finnas på plats. Jag har aldrig blivit presenterad för denne läkare. Var kommer detta med stolar från?

Alla små barn har lite krokiga ben. Det ordnar upp sig sen. Bara de får röra på sig som de ska. Helst ute…fast det är ju inte möjligt just på detta dagis. Suck!

Detta säger jag såklart inte. Kan ju inte paja inskolningen för min chef. Hon måste ju ha in fler barn. Annars får vi ingen lön heller.

Men jag undrar ju såklart vad de sysslar med.

Det och så den där jädra pysselboken vi måste göra. Tjugo sidor enligt min arbetskamrat. Hon har redan presenterat tio sidor. Shit! Ett examensarbete för småbarn.

Hur ska jag snyggt ordna upp detta så att det blir en rolig upplevelse för barnen och inte ett måste?

Jag känner dock att mitt humör blir svart av allt detta. Blir irriterad när barnen far iväg dagen efter istället för att sätta upp sina namnmoln som de brukar göra med mig innan vi sjunger.

Går nästan bananas när de börjar röja och flytta stolar och bygga hus eller vad…

En flicka sitter på en stol och har lagt en annan stol ner framför sig med fötterna på ryggstödet och sitsen som ett bord litet bord där framme. Jag har sett henne göra det andra gånger också. Blir nyfiken. – Vad är det där, frågar jag, en skolbänk? – Nej, det är den där saken Tomten har.

Wow! Hon har gjort Tomtens släde. Genialiska unge!

I samma stund tittar föreståndaren in, ja vi har ju open space med bara en grind som håller barnen inne.

– Lek inte med stolarna ni gör er illa!

Jag skyndar mig att tala om att det inte är några stolar just nu utan självaste Tomtens släde. – Ja ja, ni får göra vad ni vill. Bara ingen gör sig illa.

Hur det är med att göra sig illa vet jag inte? De krockar ibland, barnen, utan stolar liksom.

Men detta ger mig lite lite hopp om att jag kanske kan ändra något iallafall.

Sen plockar jag fram mina memorykort och leker i ett hus en annan flicka konstruerat med stolar. Helt plötsligt är hela gruppen där och vill vara med.

Helt plötsligt är gnaget borta en stund.

Bara en stund för sen måste jag tänka ut hur jag ska göra mina sidor i bokhelvetet på barnens nivå och samtidigt roliga.