Alltså bara små än så länge.

För att någonstans måste man börja.

Jag gjorde ju om en kjolspets. Transformerade den till en brickhållare med hjälp av ett gammalt armband jag inte får på mig längre.

Det blev riktigt snyggt men sen fick jag halt där!, när jag skulle sätta upp den i köket.

Inga fler hål tack och det kommer aldrig att hålla, lät det. Så jag lade snabbt ner projektet.

Detta hände för flera år sedan nu, ser jag. Tiden bara flyger iväg och min brickhållare har legat nerpackad i hallbänken.

Så har jag tittat in i andras pyssliga bloggar. Folk flyttar om möbler, ändrar om taveluppsättningar och annat smått och gott hela tiden. Och ja, de har väl en suckande partner någonstans i bakgrunden som ibland ställer upp och borrar och spikar men ändå…

För tusans hakar! Jag kan ju själv ju. Så då bara tar jag och spikar upp en helt vanlig tavelhållare och sen får vi se om det håller (var jag rolig igen ju!).

Borrat har jag faktiskt gjort också. Visserligen för tusen år sedan, då jag bodde själv. Man jag har gjort det och kan säkert få till det igen om allt skulle falla.

Det blir otroligt bra, tycker jag själv. Maken ser lite skeptisk ut. Det bjuder jag på.

Tycker själv att den blev lite för orange. Mitt kök är ju gult. Fast det spelar ingen roll. En annan nyans liksom.

Den passar dessutom alldeles ypperligt till mannens foton. Eller hur?

Sen har jag gjort en annan liten förändring som jag drömt om sen många år tillbaka.

Nämligen näspiercing.

Ja, ni får tycka att jag är hur barnslig som helst. Bjuder på det också.

Själv fattar jag inte riktigt varför jag väntat så länge.

Man är allt bra konstig ibland.

Nåja, detta är bara små pluttsteg så klart.

Varför gjorde jag det nu då?

Jo, antar för att visa hela högen här hemma att jag börjar med mig själv (såsom alla experter säger).

Sen får de väl haka på om de vill.