Man måste registrera sånt som blivit bättre.
För mig är det oerhört viktigt.
Att jag inte sitter där och stirrar mig blind på sånt som inte funkar…än.
Bara det att dessa två hundar faktiskt trivs tillsammans och leker titt som tätt.
Alltså, Wish har inte lekt med andra hundar på flera år.
Han har inte ens varit positivt inställd till det utan morrat bara någon försökt bjuda in honom. Nu räcker det med att Scott duttar till honom vid bringan lite så är jakten igång.
På bilden härunder har Wish ätit upp sin tuggis först medan Scott hoppat runt med sin ett tag innan han förkunnade bytet dött och ätbart.

Jag bara dör av att titta på när Wish liksom tänker att – du, om du inte klarar av det så kan jag ta din med.

Ibland tittar han bort mot mig som för att få ett okej att ta den. Vilket han givetvis inte får.
Och Scott då som inte närmade sig gungstolen ens om man lockade med godis i början låg helt plötsligt under den en kväll när jag satt där ute.
Jag har ingen bild på det för det var alldeles för mörkt men känslan minns jag att hitta honom där. Fantastisk.

Min äldste son kan klappa Scott.
Det fanns inte på kartan efter den där ”pressa ut leken” på en lång tid men nu verkar det som han kommit över det.
I morse kunde en granne som alltid kliar Wish bakom örat klappa Scott också. Han sprang inte och gömde sig bakom mig som han brukar. Han kom fram till grannen självmant.
Ja, faktiskt när jag tänker efter har han gjort enorma framsteg; äter ur matskålen, kan stanna i ett rum fast jag går in i ett annat, har börjat använda leksakerna som han tidigare glodde snett på och inte alls ville testa ens att tugga på lite grann.
Och ikväll ska vi försöka, B och jag med en runda där hon visar mig tricken hon fick lära sig en gång med en svårt rädd hund hon hade.
Det gör vi istället för att gå ut och lyssna på musik sedan en annan kompis avbokat bordet för att hon blev sur.
Tänker på det vi sa på telefonen igår, C och jag; om de inte är galna vill vi inte ha dem.
Det gäller både kompisar och djur hahaha!
Nåja, med djuren går det framåt i alla fall.
Härligt att läsa alla framsteg som han gjort, och även Wish. Och du 🙂 Kram
GillaGilla
Det är ju massor av framsteg på bara ett par månader! Jag har ingen erfarenhet av hundar, men med katten vi tog över tog det ett halvår innan hon kom och la sig tätt intill, och ett par år innan hon låg i knät. Det var bara början, med tiden blev hon maximalt tillgiven, men det tog tid.
GillaGilla