B väntade här ute klockan 22 som överenskommet och i samma stund som vi hälsade på varandra kom en granne med en stor resväska rullandes efter sig. Så då fick B se live hur min lille söte valp förvandlas till en fullständig galning med rullande ögon som en häst i tron på att den ska dö nu.
Vi gick en runda där B uppmanade mig att hålla kopplet kort såsom en amerikansk hundtränare, på filmbolaget hon jobbade på i många år, visat henne hur hon skulle göra med en hund som fått panik. Jag som alltid tänkt att jag måste hålla kopplet slakt och fritt får ändra om mitt sätt helt för det B säger är så logiskt. Han måste känna min doft. Hundar drivs av dofter. Deras starkaste sinne är luktsinnet. B säger att det är en fördel att han verkar vara så tät med mig redan för hennes hund ville bara ut i friheten. Han ville inte vara med någon. Han kom från friheten och ville tillbaka dit. Det tog många månader innan hon fick honom bara att gå i ett koppel. Att stanna hos henne. Sen fick hon jobba på inkallning. Och det var ett helt annat kapitel.
Det är både intressant och oerhört jobbigt. Jag visste redan att det kommer att vara det ett tag. Men skam den som ger sig.
Så vi stannade vid panik. Det finns många tillfällen till det tyvärr även en vanlig kväll kl 22. Detta är en stad som aldrig sover. Klockan 22 är inte ens natt. Bara en lugnare än på dagen. Vi lockade och berömde. Vi tog trappan upp ur parken i ultrarapid.
En liten pluttrunda räcker. Scott var helt slut och hade svårt att varva ner och jag var inte långt ifrån honom.
Så efteråt gick jag raka vägen in och borstade tänderna och sen la vi oss på min säng. Han tuggade frenetiskt på något, såg jag i ögonvrån, när jag skrev ner lite saker från dagen som gått. Upptäckte att det var min ögonkudde han hittat. Tog den ifrån honom och släckte ljuset. Som en papegoja somnade han bums. Fast på natten smög han ner för rampen. La sig på sin vanliga plats intill min säng.
Tänker på Horse with no name, som jag hörde på bilradion i lördags. Om längtan ut i det fria. Där lugnet bor.
Vi har samma längtan.
Fast först får vi jobba lite på ljuden som ju finns överallt. Även på landet. Scott och jag.
Jag har alltid gillat Horse with no name och upptäcker nu när jag letar runt att Beppe Wolgers gjort en svensk version till Family Four. Fast den får ni själva leta upp.
Jag ska träna hund.
Go’kväll Marika! Horse with No Name passar märkligt bra in här. Längtan efter lugnet och det fria, samtidigt som man måste lära sig att hitta lugnet mitt bland alla ljud. Jag tror att ni kommer att hitta dit, Scott och du. En liten bit i taget.
KRAM till DIG! Anna
GillaGilla
Vilken otur att grannen kom med sin rullväska just då men samtidigt så är det sådant som kan hända. Det blev i alla fall en liten promenad. Jag har aldrig tänkt på det där med kopplet men att hålla en rädd hund nära låter logiskt. Deras starkaste sinne är just luktsinnet och då är du tryggheten. Man brukar ju säga att luktar vi en yta av en femkrona motsvarar det en fotbollsplan hos hunden. Generellt är hundar också tryggare i mindre än i stora utrymmen för där blir det för mycket att ta in.
Längtan ut i det fria och till lugnet låter härligt. Förhoppningsvis så finns det där när du minst anar. Sedan är det ju så att det finns ljud på landet också även om det så klart är mycket tystare.
Kram
GillaGilla