Går hasar ju mig omkring i min mans gamla håliga ulltofflor och tjatar om förändring. 

Det går ju dåligt ihop. 

Kanske därför ingenting händer heller. 

Äldste sonen är desperat för han skickar CV, får några svar men aldrig något konkret.

Middagarna blir heta var och varannan gång. Sällan kan vi sitta i lugn och ro utan att någon brusar upp. 

Vad har liksom förändrats?

En bild kommer upp i mitt flöde. Den är sju år gammal. Alla tre valparna i familjen på min yogamatta. 

Så mycket som blivit annorlunda sen dess. Jisses!

Måste hålla mig lugn. Våga vänta. 

Det är trots allt en pandemi på gång. 

Men nåt litet måste jag ju göra. Kan inte bara sitta och rulla tummarna. 

Får kanske börja med att kasta ulltofflorna…fast det ska snöa på söndag säger de. Då blir vårt kalla golv ännu kallare…nä, jag väntar nog lite. 

Frågar äldste sonen om han vill ta körkort, från vem frågar han först (alltid lika rolig!). Sen säger han att han nog vill det. Så kanske vi kan börja där.

Förresten så orkade jag skriva ett helt inlägg idag. 

Det om något är en förändring. Ha ha ha!