så mycket men kan så lite.

Nä, det där sista var inte sant.

Men det är något som stoppar mig hela tiden , känns det som.

Knappar in mig på wordpress varje dag. Läser andras bloggar. Går igenom utkast. Öppnar ett nytt. Där blir det stopp. Händerna vill inte ens röra tangenterna.

Går in på facebook igen. Det är bara reklam. Någon väns inlägg och en massa dumheter och nattsvart om covid och vaccinationer. Spelar några spel och så har det blivit lunchdags.

Alla vill något annat hela tiden.

På yogan vill de ha värme och sol. I februari!!! What the….. Min närmaste kompis vill ha kyla men inte snö. Hon kör inte ens bil så vad har hon emot detta. Man kan vara emot snö när man tvingats borsta bilen fri eller skotta så att man kan köra till jobbet, i flera veckor. Man kan inte vara emot snö i en stad där det försvinner igen på några timmar. Hallå! Då är man liksom emot allt. Vilket hon förmodligen är.

Jag fattar ändå inte, älskar värme och sol. Fast jag såg fram emot lite snö som jag inte sett på evigheters evighet. Den blev jag snuvad på. Helt plötsligt är det 18 grader mitt på dagen och jag måste städa mitt uteställe, dra nässlor höga som hus och börja mata sköldpaddor. Min kamelia håller nog med mig. Full med knoppar händer det ingenting. Ingenting. Så där ja, nu är jag också emot. Emot utlovade saker som inte uppenbarar sig alls. JAG VILL ha olika årstider. Att allt följer naturens gång. Ja, faktiskt ville jag ha mer av det där kalla, nu i februari, så att jag har en anledning att sitta i mitt hörn och virka/sticka /sy eller vad som . Det går ju inte om man måste vara ute eller ?

Får nog gå ut och göra snyggt i mitt utekontor och gilla läget.

If you can’t beat them join them.