Dags att köra ett tacksamhetsinlägg igen. Börjar känna mig som världens gnällkärring ju. Detta går inte an på något vis.

I lördags upptäckte jag att far äntligen har installerat en webkamera på sin dator.

Fast jag visste det såklart inte när jag försökte ringa honom via messenger. Naturligtvis svarade han inte utan ringde upp mig på mobilen. Berättade att han nu har kamera men inte vet hur han ska svara. Så jag guidade honom. Klickade på rätt profil, ja han har lyckats med konststycket att ha tre profiler till samma konto. Fråga inte mig hur han har gjort. Fråga inte honom heller he he! Helt plötsligt hörde jag honom, men såg bara svart. Han både såg och hörde mig. Först tänkte jag att han glömt att installera något (jag är precis lika oteknisk som han är) men insåg snabbt att han då inte skulle se mig. Vi la på och försökte om igen. Samma resultat. Visste inte längre hur jag skulle hjälpa honom när han helt plötsligt uppenbarade sig på skärmen samt min brors arm som försvann vid sidan om honom. Far skrattade. Det var linsskyddet som satt på. Vi skrattade båda två. Sen kopplade jag in min systerdotter också en stund. Far försvann några gånger. Uppkopplingen var dålig. Fast jag är såååå glad för denna nyhet. Det börjar bli ordentligt tungt att inte ses.

Glad blir jag också för en bild maken skickar mig en tidig morgon när han är på första rundan med hunden. Den är tagen med mobil i mörker. Fast jag tycker att den ser ut som en målning. Han har fångat en utav rävarna som bor där med sin mobilkamera. Den är underbart fin, tycker jag.

Det gör mig också glad att vi har rävar här. Back to nature liksom. Fint som snus!